9 månader efter kollapsen

Efter 9 månader, sedan utmattningskollapsen, då jag rasade ihop på golvet hemma, så börjar det äntligen gå åt rätt håll. Kroppen och själen orkar mycket mer än vad den har gjort på länge, men jag skyndar långsamt. Väldigt långsamt.

 

I december, då efter 6 månaders sjukskrivning, gjorde jag ett försök under 2 veckor att börja jobba lite grann igen och var dessutom på Idol finalen i Globen för att se Charlie medverka där. Men då tog det snabbt total stopp. Jag drabbades återigen bl.a av allvarliga black-outer, där bara timmar eller kvällen innan, blev som svarta hål och jag var tvungen att återgå omgående till att bara vila, vila. Varken kroppen, fysiskt eller mentalt, har orkat när det har blivit för mycket aktivitet.

 

Hjärnan har under de här 9 månaderna, som en liknelse, varit som en crashad dator – man får långsamt formatera om den och sen väldigt försiktigt stoppa in nya program. Sätter man in för många program samtidigt eller för fort, så crashar den igen.

 

Så minsta stress, oro eller åtaganden, har hjärnan bara stängt av emellanåt och black-outerna har varit panikartat maktlöst och obehagliga att drabbas av. Att fullständigt tappa kontrollen över minnen och händelser. Samma sak hur kroppen har varit oberäknelig med bl.a en total orkeslöshet, ständiga domningar i armar och ben, ångest, timslånga gråtattacker och utmattningsdepression. Det här har varit en av de värsta perioderna i mitt liv, men nu börjar det äntligen kännas bättre.

 

 

 

 

Nu orkar jag umgås och gå ut med kompisar och göra saker, och även kortare jobbtillfällen (inga gigs dock), men lägger in vilodagar efter aktiva dagar. Allt för att inte gå för fort fram.  Här på bilden på restaurang med fina brorsorna Magnus & Eddie. Tar en dag i sänder, men åh vad fantastiskt det känns att det går framåt bit för bit. Tusen, tusen tack för allt fantastiskt stöd jag har fått och får av er alla. Ovärderligt att få så mycket omtanke, råd och feedback. Kärlek i massor! #utmattningssyndrom #påvägtillbaka #tack

Nu får det räcka!

Det är fan-i-mig inte klokt. Läser att Lady Gaga utsattes för näthat efter sitt uppträdande under Super Bowl för att hennes mage inte var helt platt". Vad är det för fel på folk? Hur kommer det sig att utseende- och perfektions-hetsen fortsätter. Vem är perfekt? Ingen? INGEN!!! Vi måste börja få en sund inställning till utseenden och ideal.

"Jag är stolt över min kropp, och du borde vara stolt över din också" skriver Lady Gaga på sina sociala medier och det är precis så det ska vara. Alla ska vara stolta hur de ser ut. Lady Gaga är verkligen världens finaste förebild. Så viktigt att kvinnor som hon finns.

Vi måste börja inse hur tjejer förväntas vara snygga och vackra i alla lägen. Den kontrasten ville jag visa med mitt "Avundsjuk"-framträdande i Melodifestivalen 1998. Det fanns även en sådan tanke när jag medverkade i medleyt i Melodifestivalen 2016: jag ville visa att vi kvinnor finns i mångfald och kan både se fina ut men också välja alternativet; en kvast på huvudet och inprånglad i en korsett med några extra kilon som jag hade lagt på mig de senaste månaderna innan. Stolt över vartenda kilo, vare sig jag går upp eller ner. Tacksam att få åldras. Går glatt ut osminkad, om jag inte vill vara sminkad eller piffad. Det är min business. Den som inte vill titta, får titta åt ett annat håll. Så enkelt är det.

Men vi människor har faktiskt råd att uppmuntra varandra i våra olika stilar och utseenden. Vi måste verkligen sträva ditåt.

 

För ett tag sen la jag ut en osminkad bild på mig själv på mitt Instagram. Jag var då på väg till mitt första gig på   7 månader efter utmattnings-kollapsen, så jag kände mig fin som jag var. Jag var ju piggare än på länge, så det blev en bild helt osminkad och håret ostylat. "Men så du ser ut....det syns att du inte är ung längre" dök det plötsligt upp en kommentar. Efter det rasade det in underbara försvar som "du duger som du är", "du är jätte fin" osv. Mina fantastiska, kärleksfulla följare på mina sociala medier. Dock var det väldigt roligt att följa konversationerna som: någon skrev "vem fan blir yngre?" varpå svaret blir "är du dum i huvudet. Jag säger ju bara vad jag tycker" och sen fortsätter konversationerna. Jag har skrattat åt det många gånger, för jag tar inte åt mig för sånt, men kommentarerna är verkligen riktigt roliga att läsa. Dock vill jag verkligen understryka att hon som skrev "Men som du ser ut...." är en person som säger sig kämpa mot mobbning och samtidigt inte alls tyckte att det var något fel att uttrycka sig på detta sätt. Det är fascinerande hur vi människor upplever "sanningar" som något annat än mobbning, även om de är elaka. Men som sagt var, hon ville verkligen inget illa, så var inte arga på henne. Hon insåg bara inte att det är just sådana här kommentarer som t.ex barn och ungdomar får höra i skolan "Usch, vad du ser ut" och deras självförtroenden knäcks för livet. Hetsen är fruktansvärd och de är livrädda att inte duga något till utseendemässigt. Många tjejer vågar inte gå utan smink och börjar "banta" i allt yngre åldrar och känner sig ändå otillräckliga.

Skriv gärna en kommentar och berätta när du känner dig "fin" eller vad du anser vara fint hos andra. För er som vill, lägg gärna in en bild på dig själv i kommentarsfältet i min officiella Facebook, vare sig sminkad eller osminkad, stylad eller ostylad, tjej eller kille och hashtagga "dugersomjagär". Själv tänker jag fortsätta att lägga ut osminkade bilder av mig, när jag känner för det. Den som inte pallar att se det, kan lätt sluta att följa mig. Svårare än så är det inte. :-) https://www.facebook.com/nannegronvall

 

Jag ääääälskar Lady Gagas mage, ja hela henne och jag älskar människors mångfald; utseende- och klädes-mässigt. Kom ihåg allihopa; ni är vackra och unika! Låt ingen annan få er att tro något annat. UNIKA! Puss!

INSTAGRAM BILDEN: Har lånat bilden från mitt Mello-framträdande 2016, från Tobbe Ek:s schlagerblogg på Aftonbladet. Hoppas det är ok, Tobbe. ;-)

@ladygaga #dugersomjagär #melodifestivalen @tobbeek

Äntligen på väg åt rätt håll efter ett halvårs sjukskrivning

Tack alla underbara ni som har fortsatt höra av er, efter att jag berättade offentligt om min utmattning, som både har varit allvarlig och långvarig. Det är 5 månader som jag har varit sjukskriven hittills från all form av jobb. Men jag börjar äntligen hitta krafter och ork. Det känns helt fantastiskt. Tack för alla brev, mail, kommentarer och meddelanden via sociala medier, vykort och böcker som ni har skickat till mig om utmattning och själavård. Jag läser era böcker och brev om era livshistorier och tips om hur man ska ta sig ur en sådan här fruktansvärd utmattning, som detta har varit. Ni har peppat och stöttat mig på ett helt ovärderligt sätt. Ni är sagolika vänner, som jag får så mycket kärlek och omtanke från. Tusen tack allihopa.

Jag börjar kunna fungera bättre i livet och vardagen. Jag kan äntligen läsa böcker och träffa folk, men i måttlig dos, begränsad tid och lagom många åt gången. Men åh vad det äntligen går åt rätt håll.

Höjdpunkten varje vecka för tillfället är fredagskvällarna. Då sitter jag som klistrad framför tv:n och kollar på Idol, för precis som många av er har uppmärksammat, så är en av våra söner, Charlie, en av deltagarna i Idol. Herre jösses vad nervös jag är varje fredag och med en klump i magen sitter jag och inväntar, precis som de andra Idol-deltagarnas föräldrar, på resultatet på vilka som har gått vidare. Varje vecka när de, hittills, har ropat upp Charlies namn, så blir jag så glad att jag hoppar av glädje i soffan. ”En vecka till får han vara med” ylar jag, så det förmodligen hörs ända till grannarna. Jag vill verkligen hylla alla Idol-deltagarna, som är så otroligt duktiga. Det är ett oerhört starkt Idol-gäng och jag gillar alla så mycket.

Här är en bild på mig och fantastiska Idol-Rebecka Karlsson från 2008 (!), då vi träffades backstage på Liseberg i Göteborg där jag var och uppträdde i samband med en Nickelodeon, showdag där. Så kul att se henne på scenen med sån röst, ton- och framträdande-säkerhet. Tack för att jag fick låna och använda bilden, Rebecka!

 

Det finns ju numera t-shirts att köpa med alla olika Idolerna på, på "idolshop.se", så jag kunde inte motstå att beställa en t-shirt med Charlie på. Under mina över 30 år som artist har t-shirts, med både mina tidigare grupper och även som solo-artist, tryckts upp, men ingen av våra barn har burit någon av dem någonsin en endaste gång. Haha! Men nu sällar jag mig till ”pinsam mamma”-gänget och trycker på mig t-shirten inför morgondagens Idol. Pga utmattningen har jag ännu inte orkat vara på plats i publiken och heja och supporta, utan fått nöja med med att sitta klistrad framför tv:n med näsan nästan tryckt mot tv-rutan. Hee! Missar inte en sekund av programmet. ;-)

 

Charlie berättar aldrig något om sina framträdanden han ska göra i Idol, vare sig vad han ska ha på sig eller vad eller hur han ska framträda i fredags-finalerna. Så jag är lika ovetande som alla andra och sitter spänt framför tv:n; vad har han på sig, hur ska han uppträda med låten – dansa, koreografi eller stå stilla? Mina nerver är på helspänn varje gång.

Charlie tiger som en mussla, när jag frågar på telefonen ”vad ska du ha på dig, vad ska du göra och hur ska du framföra det?” ”Det säger jag inte, det får du se på fredag, mamma” svarar han alltid och skrattar åt min ostillade nyfikenhet.  Jag gillar verkligen att han vill klara sig själv och inte någonsin vill ta feedback från mig. ”Jag kan själv och vill lära mig av mina egna misstag”, är hans filisofi och det är bra! ;-)

Däremot berättar han glatt om vilken fantastisk upplevelse det är att vara med i Idol och att alla Idol-deltagarna har en jätte bra sammanhållning och stöttar varandra. Han berömmer alltid de andra deltagarna, hur fantastiska de är och vet realistiskt att konkurrensen är stenhård och njuter därför av varje tillfälle han får.

Jag är som sagt var på väg åt rätt håll i min utmattning. Orkar mycket mer, men är ännu inte framme till att vara arbetsför scenmässigt. Jag behöver några veckor till. 1:a dec är senast siktet att komma igång med mina jobb och då endast det som redan är inbokat, dvs mina julshower och Snövit. Det känns både pirrigt och spännande att kliva upp på scenen igen efter ett helt halvårs frånvaro från all form av gigande.

Tack underbara vänner för att ni finns. Ni betyder så oerhört mycket för mig och ger mig så mycket styrka och kraft. Det här har varit en mardröms-halvår av panikångest, utmattningsdepression, konstant gråtande, inombords stress och en trött hjärna med som inte har orkat fungera som vanligt utan haft konstanta minnesluckor/blackouter och koncentrationssvårigheter, men nu är det äntligen, äntligen på väg åt rätt håll. Jag känner energin komma tillbaks och längtar upp på scenen, men hjärnan och kroppen har behövt en total vila och så kommer det att förbli drygt 4 veckor till, till den 1:a december. Pussar och kramar i massor och tack ännu en gång för så massivt stöd! Helt ovärderligt!  

Visa fler inlägg