Rwoar!.....Teach me tiger!

Läste i dag på Aftonbladets hemsida att Christer Sandelin inte är så glad över bilden de har valt på honom i Okej-samlingsboken. Åh vad synd om han känner så. Style var ju en av de största grupperna på 80-talet och han var en jätte populär flickidol, så han kan verkligen känna sig stolt över det, inklusive denna bild.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7985629.ab

Vi, Sound of Music, precis som så många andra från 80-talet är också med i den boken.

Fokuset i den artikeln, både text och bild om oss, är på att Peter och jag blev ihop efter att han innan varit tillsammans med Angelique. Visst, hade vi fått välja själva så hade vi självklart inte valt det som en summering av allt det vi gjorde under våra Sound of Music-år (1986-87 hade vi flest Tracks-hits inom ett år t.ex), men det är ändå något som både jag, Angelique och Peter inser att man får bjuda på. Det är ju en del av ens historia. Jörgen har gjort ett jätte kul kollage av 80-talet.

Jag tycker att Christer är jätte charmig på bilden och hoppas, som sagt var, att han känner sig stolt över både sin historia och nutid (för han har ju gjort så jätte mycket bra genom alla år), precis som Lili & Susie med sina klassiska rosa läppstift, Dag Finn naken i badkaren osv. Det var ju så kul med den tiden - ingenting var lagom. Allt var för mycket av allt. Härliga 80-talet!

Slutligen vill jag säga ang att jag även läste att Michael Jacksons pappa har stämt Michaels läkare på 3,4 miljarder kronor.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article7992502.ab
Popstjärnans pappa förklarar att 20 procent av skadeståndet är för uteblivet ekonomiskt stöd, 40 procent för känslomässig stress och 40 procent för ”avsaknad av omsorg, hjälp, umgänge och kompanjonskap”.
Men hallå i huvudet!?!?..........
Här kommer mitt svar till honom:
*20 procent av skadeståndet är för uteblivet ekonomiskt stöd - se till att försörja dig själv för första gången i ditt liv, gubbstrutt!!!
*40 procent för känslomässig stress - hur kan man ens nämna det efter att alla vet hur han fullständigt knäckte Michael som liten. En isbit har t.o.m mer känslor; den smälter i alla fall förr eller senare.
*40 procent för ”avsaknad av omsorg, hjälp, umgänge och kompanjonskap” - läs; "avsaknad av kompanjonskap; dvs Michael jobbade för att få in pengarna och pappan tog dem och satte sprätt på dem. Vilket fantastiskt jämlika kompanjonskap. "Hjälp" däremot, ja, om det är nåt han skulle behöva så är det att hjälp med att gå en eq-kurs.
Där kan t.o.m jag tänka mig att hjälpa honom genom att bekosta en empati- och självinsikt-utbildning.

Jag älskar människor och allas våra olikheter, men det finns ju undantag.....
Mitt upp i den smärtsamma sorgen; nu har jag fått skratta hjärtligt lite åt alla okejbilderna och bli förbannade över Micheals pappa....kombinationen av skratt, tårar och en gnutta "nä-nu-jävlar"; nu börjar jag sakta komma tillbaks till vardagen, åtminstone stundtals, igen med alla känslosvall som hör livet till. ;-)

Något har tydligen blivit fel med länken till nya videon här på hemsidan, så här är en länk till "En Rastlös Själ"-videon så länge:
http://www.youtube.com/watch?v=nEsNEoNPtZc

I morgon har jag tagit ledigt för att bara vara hemma. Det blir ju så nu en tid framöver; lite jobb några enstaka dagar och däremellan helt ledig. Tid för mig själv kommer jag att behöva en hel del den av närmsta tiden. Så nästa blogg blir inte förrän tidigast om ett par dagar. Puss!

Nu fortsätter min resa själv

Åh vad kul att få stå på scenen i kväll. Vilken enorm kraft musiken har, som gör att livet känns lättare. Wow!
Jag kommer inte att prata något mer om min mammas bortgång offentligt. Tanken med att börja jobba lite, är ju att söka hitta positiva saker som stärker mig.

Tack för att jag har fått skriva av mig de senaste 2 veckorna och ännu en gång; tack för allas stöd. Nu får jag ta resten av den känslomässiga resan för mig själv och glädjas åt mitt fantastiska jobb, de dagar jag jobbar. Musik är det bästa som finns! Puss!

Ibland.....

Ibland är man inte så stark som man man tror. Har aldrig haft sån här sorg och har inte vetat hur man hanterar den. Jag har frågat vänner, som har haft närstående som går bort; hur gör man bäst? Sjukskriver man sig helt, jobbar man på, gör man lite både och???.... Alla har gjort olika märker jag; en del sjukskriver sig och går hemma under väldigt lång tid, varav en del tyckt att det känts allra bäst medan andra känt att de blivit lättare deprimerade av att gått hemma själva och grubblat. Andra har jobbat på, nästan mer än nånsin, för att döva sin smärta och istället har allting kommit som en backlash ett halvår senare.

Jag har, ända sedan jag var liten, varit enormt plikttrogen. Man vill inte svika någon. Så för mig att ställa in fler jobb, var i början otänkbart. Men jag inser att jag var i fullständig chock de första dagarna och insåg inte smärtan som detta skulle innebära. Ett par dagar efter mammas bortgång hamnade jag i en sorg som inte går att beskriva. Jag trodde inte att det gick att gråta så här mycket. Därför blev det att jag ställde in ännu fler jobb, bl.a underbara Rix Morron Zoo-intervjun som de nämnt så mycket på fredagen att jag skulle komma och hälsa på dem på måndagen. Jag är så ledsen att jag inte kunde komma, men ibland är man inte mer än människa. Tusen tack till redaktionens förståelse för min avbokning. Överhuvudtaget har det varit en fantastisk förståelse för samtliga jobb jag behövt ställa in eller skjuta på till senare. Är så tacksam för detta.

Ringde till Barbro, allas våran Lill-Babs häromkvällen och bölade och frågade "hur hanterar jag detta allra bäst? Det känns som om jag gråter och sörjer ihjäl mig" Hon och jag är ju ganska lika i vårat förhållningssätt till jobbet; vi jobbar väldigt mycket, men vi gör det för att vi älskar vårat jobb och får styrka och energi av musiken och publiken. Hon har dessutom, precis som jag nu, en mamma som gått bort och som betydde så oerhört mycket för en. Barbros svar var så klokt; "var glad att du kan känna sorg och smärta och längtan av kärlek. Det är inte alla som kan det". Ja, så är det nog. Det här kommer att ta tid att läka men det är nog sunt att gråta ut allt och tillåta kroppen att tampas med en olidligt smärtsam sorg. Tiden läker alla sår sägs det och nu gäller det bara att hitta en balans mellan att vara hemma och hantera sorgearbetet samtidigt som jag känner att jag måste ut och jobba för att inte drunkna i sorgen. Musiken, publiken och mitt jobb gör mig så oerhört lycklig.

Det har varit så viktigt att få den här korta time-outen. I förrgår gigade jag dock på Rival. Jag trodde aldrig att jag skulle orka genomföra det, men jag är så otroligt glad att jag gjorde det. Vilken FANTASTISK publik! Så otroligt mycket kärlek i luften och så mycket livskraft jag får av detta jobb. När jag kom hem grät jag av lycka! Det är ett evinnerligt lipande på fru Grönvall just nu. Hur mycket vätska finns det i kroppen egentligen?

Alla skulle få ha ett jobb där man kan få så mycket omtanke, som jag får i mitt jobb av fans, publik, medarbetare och vänner. Tänk alla som har sorg och måste gå tillbaks till ett jobb som de inte trivs med eller där de inte känner sig uppskattade. Jag är så lyckligt lottad.. Jag vet att mamma inte hade velat att jag skulle ställa in något. Nu blev det så ändå, men nu börjar jag bit för bit komma tillbaks till vardagen. Det här sorgearbetet kommer att ta tid, det har jag insett. Återigen tusen, tusen tack för allas eran support. Jag längtar att få stå på scenen och sjunga ut all den kärlek och glädje som min älskade lilla mamma gav mig. Hon var alltid så stolt över mig. Nu är det jag som får säga; "Wow! Vad jag är stolt över min lilla fina mamma!"
Visa fler inlägg