Rwoar!.....Teach me tiger!

Läste i dag på Aftonbladets hemsida att Christer Sandelin inte är så glad över bilden de har valt på honom i Okej-samlingsboken. Åh vad synd om han känner så. Style var ju en av de största grupperna på 80-talet och han var en jätte populär flickidol, så han kan verkligen känna sig stolt över det, inklusive denna bild.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7985629.ab

Vi, Sound of Music, precis som så många andra från 80-talet är också med i den boken.

Fokuset i den artikeln, både text och bild om oss, är på att Peter och jag blev ihop efter att han innan varit tillsammans med Angelique. Visst, hade vi fått välja själva så hade vi självklart inte valt det som en summering av allt det vi gjorde under våra Sound of Music-år (1986-87 hade vi flest Tracks-hits inom ett år t.ex), men det är ändå något som både jag, Angelique och Peter inser att man får bjuda på. Det är ju en del av ens historia. Jörgen har gjort ett jätte kul kollage av 80-talet.

Jag tycker att Christer är jätte charmig på bilden och hoppas, som sagt var, att han känner sig stolt över både sin historia och nutid (för han har ju gjort så jätte mycket bra genom alla år), precis som Lili & Susie med sina klassiska rosa läppstift, Dag Finn naken i badkaren osv. Det var ju så kul med den tiden - ingenting var lagom. Allt var för mycket av allt. Härliga 80-talet!

Slutligen vill jag säga ang att jag även läste att Michael Jacksons pappa har stämt Michaels läkare på 3,4 miljarder kronor.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article7992502.ab
Popstjärnans pappa förklarar att 20 procent av skadeståndet är för uteblivet ekonomiskt stöd, 40 procent för känslomässig stress och 40 procent för ”avsaknad av omsorg, hjälp, umgänge och kompanjonskap”.
Men hallå i huvudet!?!?..........
Här kommer mitt svar till honom:
*20 procent av skadeståndet är för uteblivet ekonomiskt stöd - se till att försörja dig själv för första gången i ditt liv, gubbstrutt!!!
*40 procent för känslomässig stress - hur kan man ens nämna det efter att alla vet hur han fullständigt knäckte Michael som liten. En isbit har t.o.m mer känslor; den smälter i alla fall förr eller senare.
*40 procent för ”avsaknad av omsorg, hjälp, umgänge och kompanjonskap” - läs; "avsaknad av kompanjonskap; dvs Michael jobbade för att få in pengarna och pappan tog dem och satte sprätt på dem. Vilket fantastiskt jämlika kompanjonskap. "Hjälp" däremot, ja, om det är nåt han skulle behöva så är det att hjälp med att gå en eq-kurs.
Där kan t.o.m jag tänka mig att hjälpa honom genom att bekosta en empati- och självinsikt-utbildning.

Jag älskar människor och allas våra olikheter, men det finns ju undantag.....
Mitt upp i den smärtsamma sorgen; nu har jag fått skratta hjärtligt lite åt alla okejbilderna och bli förbannade över Micheals pappa....kombinationen av skratt, tårar och en gnutta "nä-nu-jävlar"; nu börjar jag sakta komma tillbaks till vardagen, åtminstone stundtals, igen med alla känslosvall som hör livet till. ;-)

Något har tydligen blivit fel med länken till nya videon här på hemsidan, så här är en länk till "En Rastlös Själ"-videon så länge:
http://www.youtube.com/watch?v=nEsNEoNPtZc

I morgon har jag tagit ledigt för att bara vara hemma. Det blir ju så nu en tid framöver; lite jobb några enstaka dagar och däremellan helt ledig. Tid för mig själv kommer jag att behöva en hel del den av närmsta tiden. Så nästa blogg blir inte förrän tidigast om ett par dagar. Puss!
#1 - - Helena L W:

Känns bra att höra att du börjar komma tillbaka igen, även om jag vet att du har en lång väg att gå ännu. Du är världens starkaste! Kram <3

#2 - - Lina:

Ja, FYFAN för Joe Jackson, men ingen är väl direkt förvånad över hans handlingar? Någonstans (väldigt) långt därinne kanske det kan finnas någonting positivt i den gubbens hjärta, men jag tvekar starkt! Vet att Michael förlät sin pappa på senare år, men kan ändå inte låta bli att äcklas av Joe varje gång jag ser honom eller hör hans namn. Samtidigt så vet man ju att det var Michaels läkare Conrad Murray som gav Michael den dödande dosen av propofol, så jag skulle vilja säga att jag blir precis lika äcklad av Conrad också. Eh, ja, jag har lite starka åsikter om det här, men vafan, all I want is justice for MJ! Han har varit min stora idol sen jag var 4 år, han är anledningen till varför jag började lyssna på musik och han är anledningen till att jag älskar dans. Han är en del av mig!!! Okej, jag ska avsluta här innan jag börjar spåra ur totalt, hahahaha.



Håller med Helena, skönt att höra att du är påväg tillbaks :) Älskar dig fina! Puss <3

#3 - - bewar:

kul att du skrev igen här på blogget varje gång jag läser en ny inläg från dig gör mig gätte glad för älskar att läsa när du skriver för du är den grymsate som finns. puss och kram finnaste nanne i världen.

#4 - - Josefine:

Vad roligt att höra att det börjar bli bättre nu med sorgen och allt.

Här är en hemsida som jag gick in på nyss och som gav mig många skratt, jag tittade dock inte på nakenbilderna om det är nån som tror det! :) Så titta och skratta, det finns många roliga bilder om man bara trycker på en mening till höger eller vänster.:)



http://tjallafett.se/planeradeoplanerade2.html

#5 - - Malin:

Fyfan vilken gubbjävel! :O Han ska ha lite stryk tror jag :D Inte av mig kanske för det är inte värt min tid...



Vad skönt att du börjar må bättre :) <3

#6 - - Bryndis:

åhh vad skönt du börjar må bättre :)

ta det lungt imorgon och försök vila inför helgen!

ses förhoppningsvis på lördag!

puss & kramar!

älskar dig fina du <3

#7 - - Kamilla:

Ja du kanske behöver vara ledig. Västerås den 23 var det så. Vi syns

Kram Kamilla

#8 - - Celicia:

Jag håller med Lina.



Och jag älskar dina inlägg då du flippar över totalt.! HAHA! Looooooove it.



Njut av din ledighet!! Nu har jag min också, efter 2 är jag ledig tills måndag.. då drar skolan igång igen. Jag har gått här i 3 månader, varje dag.. jag borde få pris!!



Men nu måste jag ha lektion.



KRAAAM UNDERBARA FINA! Massa styrke-kramar också :)

#9 - - Anonym:

Ska du ha din konsert i göteborg den 31/10?

#10 - - bewar:

hej nanne. gud vad du var bra här i västerås. du gav mig en hur sjön minne som hälst kommer alldrig glömma den här dagen. nu har jag träffat dig 4 gånger. när jag träffade dig i mediamarket så kom du ihåg vem jag var blev hur glad som hälst och idag sa du samma sak älskar dig när du sa hej bewar det blev jag skit glad över att så många fans du träffar och kommer ändå ihåg mitt namn. det betyder mycket nanne ska du veta. älskar dig för evigt du är bara bäst.

#11 - - Bryndis:

säger samma som bewar, showen var jättebra i västerås igår!

tack för att vara den du är <3

kraaaam <33333333333333333

#12 - - Anna:

Hej! De var en super show i västerås, och era texter träffade rakt i hjärtat och din energi fick mig att bara vilja stå på scenen igen! och efter att ha hört dig vara så stark och prata inför publiken har fått mig att verkligen satsa! Tack för att du finns! maila gärna :)



Hälsa gärna basisten att hon är ett musikfenomen! EXTREMT duktig. Alla andra med förstås ;)

#13 - - Anna:

haha du är väl för rolig! Kunde ju inte låta bli att småskratta angående det du skrev om Michael Jackson! ;)



Skönt att höra att du håller på att repar dig sakta men säkert också! Det glädjer mig! Sköt om er! Kramar!

#14 - - Erika Anundsson:

Hej Nanne.

Vi såg dig igår på UKK i Uppsala. När du sjöng "Ännu en dag" kom tårarna.

Den 11/10 förlorade vi min lille brorson och gudson som bara var 3½ år. Jag vet att du gått igenom mycket med din sjukdom och nu när du förlorat din mamma så vet jag att du förstår precis hur man omvärderar mycket i livet. När du innan låter pratade om hur tacksam man är att man kan se månen idag också... precis så känner jag.



Jag beklagar verkligen din sorg!



Min dotter Estelle ville ge dig blommor efter konserten (vilket hon också gjorde). Jag är så glad att hon ser din styrka och att hon har just dig som förebild. Du har en stor del i att hennes självkänsla är starkare idag än tidigare. Hon börjar våga satsa på det hon vill och vara stolt över sin egen stil =)



Stor kram! Vi ses <3

#15 - - Rebecca:

Jag vet inte ens om du kommer att läsa det här men jag skriver ändå. Jag hade egentligen velat skicka ett privet meddelande till dig men jag vet inte hur jag ska göra det så jag skriver här. Även fast alla kan läsa detta. Jag ska försöka att inte skriva så mycket. Men det kommer säkert bli mycket i alla fall.

Jag och min familj var och såg dig på konsert och kongress i Uppsala den 30 oktober. Första raden. (Yay!<3) Det var helt underbart bra. Efter så köpte vi din nya skiva och du signerade den och mamma tog kort på mig och min bror tillsammans med dig. Jag vet inte om du minns mig. Tjej med brunt fluffigt hår, röd rosett i håret, grön kjol, rött linne, svarta strumpbyxor med hjärtan på och svarta platåskor. Oj, nu blev det världens beskrivning. Haha.. ^^

Jag älskar verkligen att sjunga och min största dröm är att själv få stå på scen och sjunga inför många människor. Men den drömmen dör ofta ut när jag dras tillbaka till verkligheten. Jag har socialfobi och får oftast panik när det är mycket folk i min närhet. Jag är inne i en depression som aldrig verkar få ett slut. Jag kämpar också för att komma ur ett självskadebeteende. Jag vet inte om jag någonsin kommer att klara av att stå på scen. Vad är jag för en förebild med ärr på mina armar? Men jag har bra dagar också. Jag klarade ju av att gå på din konsert. Visst, det var jobbigt med mycket folk men jag klarade av det. Om man vill något riktigt mycket så kanske det går. När jag såg dig på scen så fick du verkligen min dröm att vakna igen. Jag ville stå där och sjunga med dig. På något sätt fick du mig att minnas att jag också kan vara en förebild. Jag vill vara en förebild för de som kankse mår dåligt. Jag vill säga "Hoppet är inte slut. Kan jag leva min dröm så kan ni det också. Förlora inte era drömmar..för det är våra drömmar som gör oss levande..." eller något i den stilen.

Jag önskar jag kunde skriva mer men jag vill inte göra det här. Min "kommentar" är redan alldeles för lång. Men jag skulle bli jätteglad om du svarade på något sätt. Du kan kanske skicka ett mail eller ett meddelande på facebook (Rebecca Albrektsson). Om du vill kan du kolla in min blogg där jag har bilder så du kanske känner igen mig, haha. ^^

Jag avslutar med att säga/skriva att du är underbar och jag älskar din röst och din musik. Tack för att du finns!

#16 - - Rebecca:

Hej, hej! Minns du mig? http://thispieceofpoetry.wordpress.com/

Jag tänkte bara berätta lite om allt som hänt! Det känns lite overkligt när jag tänker igenom det här året. Jag vill tacka dig för bra stöttande musik! "Jag ger aldrig upp!" Jag har tänkt skriva till dig flera gånger men har aldrig riktigt vågat.

December förra året och de första månaderna det här året var en mördröm. En mörk dimma av självförakt och förvirrande tankar. Jag gjorde något som jag aldrig tidigare gjort, jag berättade för mamma att jag börjat skära mig igen efter ett ganska långt uppehåll. Där började en vändning. Mamma tog genast kontakt med BUP och de bad så mycket om ursäkt då vi fått väldigt dåligt stöd därifrån. Jag orkar inte gå in på det nu. Vi fick i alla fall träffa en ny psykolog, Annika. Den första som faktiskt lyssnade och som senare också blev den första därifrån som fått mig att våga prata. Vi började med en utredning. Den 18 april fick jag diagnosen aspergers syndrom. Det var som om en liten del av den stora tyngden jag bär på blev till luft och lyftdes från mina axlar. Det var så skönt att äntligen få svar. Det var som när jag för första gången såg världen genom mina glasögon, som jag också fick i år, det var som en ny värld. Härligt och obehagligt, underbart och läskigt. Det kändes bra men bara för att jag fått en diagnos så blir ju inte mitt liv underbart men jag kan nu få rätt hjälp. Det är en daglig kamp.



Rebecca Margaretha Albrektsson

Aspergers, social fobi, självdestruktiv och en depression som går upp och ner.

Det här är alltså en del av mig. Nu får jag skulptera mitt liv runt det.



Den 7 maj sökte jag till Idol. Mest för att jag lovat mig själv att åtminstonde försöka någon gång i mitt liv. Det var en lång dag. Det svåraste och jobbigaste var alla bussresor och att stå i ett hav av främmande människor. Tänk att jag klarade det och att jag sedan vågade sjunga! Man fick ju sjunga för en "förjury" som bestämde vilka som fick gå vidare till den riktiga. Jag gick inte vidare men jag fick fina ord och det var verkligen en bra dag. Jag var så stolt. De sa att jag skulle vara riktigt stolt över min audition för jag var väldigt bra men att de tyvärr inte kunde skicka mig vidare till det riktiga juryn. Jag var så glad ändå.

Jag sjunger fortfarande mycket. Musik är så underbart! Ibland funderar jag på att ta bort mina gamla sångvideos på youtube, de är ju inte särskilt bra. Ganksa dåliga faktiskt men jag har lärt mig mycket av dem.

Jag har ett litet projekt på gång. En bekant till familjen blev intresserad av mina dikter och bilder så hon ska hjälpa mig att göra en trycksak av några av dem. Det känns underbart. Något jag kan ha att visa upp, visa att det här gör jag. Tänk vad underbart om jag någon gång kanske skulle få släppa ut en diktsamling...drömma kan man alltid. Så länge vi har drömmar finns det hopp!

Fyllt 18 har jag gjort också. Om världen bara visste hur stort det kändes för mig att fylla 18 utan alltför stor ångest. För bara något år sedan var jag övertygad om att mitt liv skulle vara över innan den dagen kom...men jag finns kvar och det känns bra. Åtminstonde oftast men jag är så rädd för hur jag ska klara av min framtid och får ibland sådan ångest att jag tänker att "nu tar jag livet av mig." Livet är inte enkelt men jag försöker, jag kämpar. En dag kankse det blir lättare.



Jag hoppas att allt är bra med dig! Om du får chansen så svara gärna.

Kram!!!

Rebecca

↑