Nannes Blogg

”Varför har du inte skrivit något på flera månader på dina sociala nätverk” är en fråga jag har fått flera gånger den senaste tiden och samtidigt börjar det alltmer spekuleras varför jag har avbokat alla mina jobb de senaste månaderna. För att spekulationer inte ska ta mer fart, vill jag därför nu berätta och ge klarhet.

”Nu ska jag jobba mindre” sa jag bl.a i mitt vinterpratar-program 2014. Istället står jag i dag och har sedan ett par månader tillbaks drabbats av ”allvarlig utmattning”. Både kropp, själ och hjärna har kollapsat totalt, men jag är nu, 3 månader senare efter första sjukskrivningen, på väg att börja återhämta mig. Men vägen fram hit har varit en fullständig mardröm.

Det har varit ett oavbrutet extremt fullbokat arbetstempo de senaste åren. 2015 gjorde jag massor av egna konserter runtom i Sverige kombinerat med stor turné med Brolle och Boppers, medverkade i Let’s Dance och många andra tv-program, var programledare för radioprogram som Karlavagnen och Jukeboxen i P4, spelade in låtar i studion till en ny skiva, gjorde intervjuer, fotograferingar, massor av ideella jobb för min stiftelse, repeterade i ett par månader inför premiären av Snövit samtidigt som jag spelade in en av huvudrollerna i radions julkalender Månsaråttan, dubbade filmer och parallellt drev eget företag tillsammans med min man Peter och två anställda, med bokningsbolag, management och musikförlag. Mycket av företagets verksamhet inriktades i Asien, U.S.A, England och Tyskland, så mellan alla mina jobb här hemma i Sverige, så reste jag på möten i de olika länderna, för att sen, så fort jag landat i Sverige igen, åka hem och byta resväska till scenklädes-väskan och åka direkt på gig någonstans i Sverige samma kväll.

Samtidigt skedde tunga saker i privatlivet som att min älskade pappa hastigt gick bort. Sorgen mitt upp i allt yrkesmässigt ansvar blev fruktansvärt tungt.

2016 fortsatte likadant i samma arbetstempo med massor av egna spelningar, tv, radio och andra jobb, resor utomlands kombinerat med 98 föreställningar med Snövit under drygt 6 månader. Dagarna var ständigt fullspäckade schemamässigt, från morgon till kväll, så alla drivor av mail som kom in under dagarna, fick jag sitta uppe på nätterna och besvara och fortsatte göra så direkt när jag vaknade på morgnarna, innan jag därefter rusade iväg på jobb, 7 dagar i veckan. Ytterligare en kär, närstående familjemedlem gick samtidigt drastiskt bort i början på året, parallellt som även andra närstående drabbades av allvarliga sjukdomar. Tiden räckte inte till för allt och alla, hur jag än försökte.

Redan för ett år sedan kände jag att detta blev för mycket för min kropp och själ. Jag påbörjade omstrukturering i mitt yrkesliv, men det går inte att göra på kort tid, med så mycket ansvar som jag åtagit mig. Så jag fortsatte rusa på, med siktet inställt på att bit för bit förändra allt det jag visste att jag inte kunde fortsätta åta mig.

Kroppen sa allt mer ifrån. Det blev ständiga besök hos läkare med oberäkneliga febertoppar, svåra sömnproblem, hjärtklappning, yrsel, trötthet, blackouter och smärtor i kroppen, främst i bröstet. Läkarna kunde aldrig fastställa vad det var jag hade, så så fort jag lämnat läkarrummet fortsatte jag i mitt galna jobbtempo. Jag älskar ju mitt jobb, så hela tiden kände jag att jag ville verkligen orka mig igenom allt.

Men tiden kom i kapp mig. Plötsligt kollapsade min kropp helt. Jag åkte in på akuten med svåra fysiska symptom där min kropp bara stängde ner. Jag fick alla möjliga behandlingar på akuten, då de inte kunde fastställa orsaken och jag fick ligga kvar på sjukhuset över natten. Morgonen efter var alla värden i kroppen plötsligt bra igen, jag blev utskriven från sjukhuset utan fastställd diagnos. Så de följande veckorna fortsatte jag jobba på i samma arbetstempo, trots att jag kände att min kropp redan var utarbetad, men jag som aldrig brukar ställa in gigs hade inte för avsikt att göra det nu heller. Så jag körde vidare i 180 arbetsknyck. På kvällarna satt jag på hotellrummen och grät i telefonen och pratade med Peter och närstående som sa att jag måste sjukskriva mig och vila, men jag ville ju inte svika någon, vare sig publik eller arrangör och övriga inblandade, så jag fortsatte.

Efter att ha jobbat på ytterligare ett par veckor efter sjukhusbesöket, så brast det plötsligt hemma, fullständigt. ”Jag är så fruktansvärt trött, jag har inga krafter kvar, jag måste få vila lite” mumlade jag till Peter när jag reste mig upp från soffan i vardagsrummet, för att gå och lägga mig en stund.  Men benen bar mig bara några steg från soffan.

Panikångesten slog till som en blixt från klar himmel, benen vek sig under mig så jag föll ihop som en trasa på golvet och i samma stund kom en störtflod av tårar. Peter kom fram och lyfte upp mig i sina armar och jag bara grät och grät och panikångest-attacken satt som ett kraftigt tryck över hela bröstet så jag knappt kunde andas. Det övergick till att jag började hyperventilera och tårarna ville aldrig ta slut. Peter ledde mig upp till sängen och där låg jag sedan och grät oavbrutet dag efter dag, vecka efter vecka ”Varför försvinner inte stresskänslorna inombords och panikångesten och hur kan man ha så här mycket vatten i kroppen som bara faller oavbrutet från ögonen” brukade jag yla till Peter medan tårarna fortsatte strömma utan minsta tendens att vilja upphöra. Däremellan kunde jag sova 12-15 timmar på raken och var ändå lika trött när jag vaknade. Jag fick black-outer titt som tätt. Jag har sovit, gråtit och kämpat med en kropp, själ och en hjärna som inte har orkat funka som vanligt.

Det har varit ovärderligt att ha en bästa vän i sin livspartner som Peter, som tålmodigt har hållit om mig timmar efter timmar då jag legat ihopkrupen i hans famn med en darrande kropp och det eviga gråtandet och ångestattackerna som nästan har kvävt mig emellanåt.

Med detta kom också en lång tid av utmattningsdepression. Allt har känts nattsvart och jag har undrat hur jag skulle kunna återhämta mig överhuvudtaget. Det har tveklöst varit en av de tuffaste perioderna i mitt liv.

Allt har avbokats under tre månaders den här sommaren– både jobbmässigt och privat. Peter har fått ta över all min mailkorrespondens och övriga saker kring jobbet och även all kommunikation privat. Även andra närstående har hjälpt till för att jag ska kunnat koppla bort allt ansvarsmässigt – både jobb och privat.

Det har varit omöjligt för mig att ens orka besvara ett sms eller mail, den första tiden. Hjärnan orkade inte ens knåpa ihop två meningar som svar till mina vänner som hörde av sig med rara, peppande meddelanden. ”Tänker på dig” kunde någon skriva och jag föresatte mig att skriva ”Tusen tack! Kram”, men det var som om fingrarna inte ens orkade det. Allt kändes som enorm ansträngning. Att prata i telefonen gick överhuvudtaget inte – jag bara grät hela telefonsamtalen och efteråt var jag helt slut i kropp och själ, som om jag hade sprungit ett maraton lopp.

Men stödet från min fantastiska familj, släkt och vänner har varit helt ovärderligt. Så när jag nu väl börjat må bättre, så har jag emellanåt gråtit av glädje och tacksamhet istället, att jag har så många otroligt fina, kärleksfulla närstående omkring mig. Det är inte alla som har det. Många går ganska ensamma genom tunga kriser i livet. Jag känner mig så glad att få ha den förmånen att få ha så många omtänksamma nära och kära i mitt liv, som har varit så förstående och inte fördömande att jag dumdristigt har låtit det gå så långt ännu en gång med min hälsa, i min iver över allt jag vill hinna med att göra.

Det talas mycket om utmattning i dag och många säger krasst att det verkar vara ”inne” att ”gå in i väggen”. Jag kan svara att det finns INGET coolt eller trendigt att drabbas av en utmattning överhuvudtaget. Tvärtom. Få saker är så otroligt skuld- och skam-belagt som detta.

Att drabbas av utmattning innebär att inte kunna fullfölja sina åtaganden gentemot sina arbetskamrater och arbetsuppdrag som å sin tur innebär en stark känsla av svek mot andra. Man vill ju klara av, orka och istället blir det helt tvärtom.

Så att jag inte har kunnat fortsätta jobba med alla de arbetsuppdrag som jag älskar så mycket att få förmånen att göra och känner ansvar gentemot, har varit förtvivlat. ”Bara en vecka till, sen kommer jag att må bättre” har jag mumlat hela sommaren, men sjukskrivningen har hela tiden förlängts av min läkare som är specialiserad på utmattning.

Så att hamna i detta är varken nån ”cool trend”, lathet, inkompetens eller hypokondri. Det är ett konkret sjukdomstillstånd och det är ett rent helvete att gå igenom det. Det är som en smärtsam svår sorg och konstant hög stresskänsla inombords som aldrig verkar vilka upphöra. Men det gör det. Det behövs bara tid och den måste man se till att få för att läka.  Det har jag börjat inse nu.

Att drabbas av allvarlig utmattning sätter också STORA krav på hela familjen som plötsligt måste anpassa vardagen efter någon som är så långt ifrån sig själv man nästan kan komma.

Känslan av svek gentemot allt och alla har pendlat i mitt huvud dagligen och ändå har jag maktlöst inte kunnat göra något åt det.

Utan min fantastiska familj och släkt vet jag inte hur jag hade orkat. De har alla gemensamt tagit hand om mig på bästa, mest kärleksfulla sätt.

Jag har hela tiden trott att jag skulle kunna börja jobba i september igen, i lugn takt. Därför gick jag hoppfullt till Hanna Hedlund och Martin Stenmarcks bröllop, för två veckor sedan, med inställningen att jag nu äntligen, för första gången på flera månader, var redo att möta mycket folk att umgås med och ta del av hela denna oförglömliga kväll, som jag har sett fram emot så mycket. Mingel där jag känner mig glad att få träffa alla goa vänner, som jag inte har sett på jätte länge. Sen var den fantastiskt vackra vigselakten och därefter ytterligare sammankomst med alla med efterföljande middagen. När det var dags för middag, hade det gått 2,5 timme och då plötsligt la hela min kropp och hjärna ner igen. Precis som i ICA reklamen, hör jag allas ljud försvinna och ser deras läppar röra sig, men hjärnan orkar inte registrera vad som sägs och tårar rinner ner för kinderna. Jag drar mig genast undan till hotellrummet och där fortsätter återigen de förbannade tårarna i floder, som en kran som inte går att stänga av. Förtvivlad över att missa hela denna magiska kväll och att min stol fick stå tom hela middagen, men det var inget att göra. Min kropp orkade inget. Där låg jag återigen som ett ihopkrupet barn och bara grät och skakade i kroppen, tills jag insåg att vi måste åka hem. Trodde ett tag att det skulle lätta upp efter ett tag, men så blev det inte. Dagen efter låg jag som ett vrak igen – tillbaks till ruta ett. Jag som trodde att jag äntligen var redo för vardagen och att börjar jobba lite grann.

Ytterligare två liknande incidenter följande vecka, där jag inte heller orkade så länge, när jag har varit bland folk, har gjort att jag i samråd med min läkare, tvingats inse att jag inte alls är redo att ställa mig på scenen och uppträda ännu, som jag tidigare trott och hur gärna jag än vill. Min kropp är för oberäknelig i dagsläget, när jag är bland mycket folk och ska försöka få hjärnan att orka vara med i konversationer och större sammanhang.

Hjärnan hänger med max i 2-2,5 timmar och sen blir det som när Ove Hahn drog ur elkontakten för Jimmy Hendrix och hans band mitt i en låt under en konsert på Gröna Lund 1967 – ”Poff” så var det helt tyst och precis så händer med min utmattade hjärna som då plötsligt bara stänger av och inte orkar registrera mer ord samtidigt som kroppen också stänger av; musklerna värker förtvivlat, som ett anfall i hela kroppen och tröttheten slår till direkt. Fullständigt orkeslös. Poff!

Jag har äntligen börjat kunna läsa böcker och det har känts fantastiskt. Det kunde jag inte i början. Då läste jag om samma mening om och om igen utan att förstå vad som stod, så det var bara att stänga igen boken, för huvudet orkade inte fokusera på vare sig läsning eller annat.

Jag börjar kunna skriva lite, som det här – men det har tagit mig ett par dagar att skriva ihop. Men det kändes nödvändigt, när jag fick höra att spekulationer börjar ta fart om min långa sjukskrivning.

I december fokuserar jag på mina egna julshower och Snövit som drar igång då igen. Fram till dess så kommer min läkare att avgöra när jag är redo att stå på scenen dessförinnan. Så det blir, än så länge, 4 månader från allt jobb hittills, dvs fram till den sista september.

Den här gången har jag lovat mig själv att lyssna på min kropp varje dag och unna mig det jag behöver nu främst – vila, minimalt med stress, ägna mycket egentid och att hinna träna för att hålla mig i fysisk och mental trygg balans. Hinna umgås, men bara i lagom doser emellanåt.

Bit för bit börjar jag komma tillbaks till verkligheten.  Det har känts som att lära sig att gå på nytt, för att återhämta mig och fortfarande går jag ”med stapplande steg” genom vissa dagar.  Vissa dagar funkar jätte bra andra känns väldigt tunga. Men jag börjar återfå längtan till musiken och känner alltmer glädje än sorg. Det är en underbar känsla, men som sagt var, jag skyndar långsamt.