Nannes Blogg

Tusen, tusen tack för allas era hälsningar. Jag är fullständigt överrumplad av all kärlek och feedback ni ger. Flera hundratusentals besökare och över 10.000-tals kommentarer och deltagande-knappar på min blogg, facebook och sociala medier, på mindre än ett dygn.

Det visar att ämnet är angeläget för många och att vi behöver prata mer om vad det innebär, för att ordet ”utmattning” inte ska stå för något tomt känslomässigt som man inte förstår.

  ”Det verkar vara inne med att drabbas av utmattning, som om det ska vara ett bevis på att man är eftertraktad jobbmässigt och ständigt fullbokad” läste jag någon skriva för ett tag sedan. Det visar hur stor okunskapen är runt detta, för precis som jag skrev i bloggen i går; det finns INGET coolt med att ha en kropp som ger upp och kollapsar. En hjälplös och smärtsam procedur att ta sig igenom och också en farlig sådan, eftersom man ofta pressar sin kropp att fortsätta köra på trots ett minimalt immunförsvar, som också är utarbetat och där av alla läkarbesök utan att få rätt behandling eller diagnos.

Så för att öka kunskapen hos både de som inte har drabbats av det, men också vi som har gjort det, för att människor inte ska behöva hamna där överhuvudtaget, så är det därför ännu större anledning att man vågar berätta, förklara. Vilket jag har försökt att göra i min blogg i förrgår, trots att jag, precis som andra som drabbas av detta, kämpar mig igenom detta med skuld och skam att ha hamnat här, blivit så beroende av andra att ta hand om allt man inte längre klarar av och att behöva släppa allt som man har jobbat så hårt för.

Jag är van att alltid orka, oavsett stressnivå och plötsligt måste jag backa och säga ”jag orkar inte, jag behöver hjälp”. Jag som gärna hjälper andra, men har svårt att ta emot hjälp tillbaks. Skitdumt, jag vet, men så har jag alltid funkat. Men under dessa månader har jag lärt mig att ta av mig ”stark-kappan” och våga vara svag och erkänna orkeslösheten. Det tog tid för mig, men nu vågar jag gå till Peter när oron kommer och säga ”nu kommer ångesten och tårarna igen. Kan du hålla om mig lite”.                                                                                                            Innan stängde jag in mig i min ensamhet, när jag behövde gråta eller hantera min oro och stress inombords.

Som sagt var, tusentals kommentarer på min blogg och min facebook, där många skriver och berättar om sina erfarenheter av att drabbas av utmattning och hur man måste ta den tid som behövs. Tack för alla era råd. Gå gärna in och läs kommentarerna med berättelser som berör, från deras liv, som mina kloka följare har tagit sig tid och skrivit. Det är av varandras levnadsberättelser vi kan stärka och lära oss av varandra.

Jag fick en länk skickad till mig på Facebook av en tjej som heter Jennie. Hon skickade en länk till ett video blogginlägg gjort av Isabel Boltenstern, där hon beskriver exakt samma sak som jag har gått igenom inom sjukvården det senaste 1,5 året innan jag till slut rasade ihop på golvet i vardagsrummet och kollapsen var ett tydligt faktum. Lyssna gärna här på vad hon, endast 25 år gammal, gick igenom, innan hon äntligen fick rätt diagnos. Helt galet att det gick så långt:                                                                                                   https://youtu.be/xSKUiOed5oc

Tack Isabel för att du delar med dig av din erfarenhet, för det kommer också att ge styrka till många som saknat rätt diagnos.

Det har aldrig varit så många drabbade av utmattning och det är inte bara äldre som hamnar där. Barn och ungdomar är lika drabbade med alla krav i vardagslivet, skola, självförtroende, prestation, förväntningar att lyckas och att hela tiden hålla sig aktuella på sociala medier av alla olika slag etc. Så vi är många som måste lära oss att hitta nya tempon och gränssättningar i våra liv.

Som ni förstår hinner jag inte svara er alla även om jag skulle vilja och ja, jag vet att jag ska vila och inte hålla på och skriva en massa. Men jag måste ju bara få tala om hur oerhört mycket er kärlek och omtanke betyder för mig. Obeskrivligt ovärderligt och som den extra känslosamma person jag är i dagsläget, så har jag inte kunnat låta bli att gråta av glädjetårar över allt stöd. Glad utmattad Nanne i dagsläget alltså. ;-)

Inte många har vetat om ens i vår vänkrets, hur fruktansvärt sjuk jag har varit. Många har anat att allt inte stått rätt till, eftersom jag avbokade så mycket jobb under allt längre tid och inte heller tog mig utanför dörren hemifrån de första 6 veckorna, men få har vetat hur allvarligt det har varit. Så efter gårdagen när det blev officiellt, så har alla mina fantastiska vänner, kollegor och andra jag mött privat eller inom jobbet på olika sätt, också hört av sig med så mycket sms, mail, blommor och meddelanden på min privata Facebook att jag är fullständigt omtumlad av alla peppande och kärleksfulla meddelanden även där. 

Det är inte klokt att man kan ha så många underbara människor omkring sig, både de jag känner och alla ni som följer mig jobbmässigt. Jag är så tacksam att så många tar sig tid och hör av sig på olika sätt. Ett enormt stort tack till er alla. Tack för att ni finns! Puss och kram!