Nannes Blogg

Efter 9 månader, sedan utmattningskollapsen, då jag rasade ihop på golvet hemma, så börjar det äntligen gå åt rätt håll. Kroppen och själen orkar mycket mer än vad den har gjort på länge, men jag skyndar långsamt. Väldigt långsamt.

 

I december, då efter 6 månaders sjukskrivning, gjorde jag ett försök under 2 veckor att börja jobba lite grann igen och var dessutom på Idol finalen i Globen för att se Charlie medverka där. Men då tog det snabbt total stopp. Jag drabbades återigen bl.a av allvarliga black-outer, där bara timmar eller kvällen innan, blev som svarta hål och jag var tvungen att återgå omgående till att bara vila, vila. Varken kroppen, fysiskt eller mentalt, har orkat när det har blivit för mycket aktivitet.

 

Hjärnan har under de här 9 månaderna, som en liknelse, varit som en crashad dator – man får långsamt formatera om den och sen väldigt försiktigt stoppa in nya program. Sätter man in för många program samtidigt eller för fort, så crashar den igen.

 

Så minsta stress, oro eller åtaganden, har hjärnan bara stängt av emellanåt och black-outerna har varit panikartat maktlöst och obehagliga att drabbas av. Att fullständigt tappa kontrollen över minnen och händelser. Samma sak hur kroppen har varit oberäknelig med bl.a en total orkeslöshet, ständiga domningar i armar och ben, ångest, timslånga gråtattacker och utmattningsdepression. Det här har varit en av de värsta perioderna i mitt liv, men nu börjar det äntligen kännas bättre.

 

 

 

Nu orkar jag umgås och gå ut med kompisar och göra saker, och även kortare jobbtillfällen (inga gigs dock), men lägger in vilodagar efter aktiva dagar. Allt för att inte gå för fort fram.  Här på bilden på restaurang med fina brorsorna Magnus & Eddie. Tar en dag i sänder, men åh vad fantastiskt det känns att det går framåt bit för bit. Tusen, tusen tack för allt fantastiskt stöd jag har fått och får av er alla. Ovärderligt att få så mycket omtanke, råd och feedback. Kärlek i massor! #utmattningssyndrom #påvägtillbaka #tack